Detta att skriva en ledare känns lite AGASAMT (det är
jämtska och betyder ungefär: bekymmersamt eller besvärligt).
Jag menar detta att fyra gånger om året skriva en ledare som är
läsvärd och inte är stötande för ansvarige utgivaren.
Vi vill våra djur det bästa och värnar om dem. Att bruka dem
i arbete är inte negativt. Det viktiga är att träna dem och ”lära”
dem att arbeta på rätt sätt. Vi pratar ergonomi om vårt
arbetssätt och vikten av återhämtning och vila. Det gäller
att överföra detta till våra fyrfotade arbetskamrater. Konsten
och skickligheten är att kunna se och avläsa detta. Att vara rätt
tränad för och kunna utföra kroppsarbete är enbart nyttigt,
både för människa och djur. Vi ser för mycket av motsatsen
i dagens samhälle.
Vart bär det hän med olika myndigheters
kontroller och detaljregler?
Det är spiltors vara eller icke vara, antal timmar ute eller inne, ensamhäst
eller i flock, takhöjd, dörrbredd, transporttider och allt möjligt.
Skall bra hästhållning helt styras av måttband och klocka????
Varför inte satsa på utbildning och uppsökande rådgivning
i positiv anda istället för pekpinnar och hot om förbud. Varför
inte sunt bondförnuft?
Jag vet att jag är okänd för de
flesta av Skogshästens över 1000 medlemmar. Därför börjar
jag med fakta om min bakgrund.
Jag föddes i potatisplockartider 1951 och växte upp på ett småbruk i Bjälkatorp, Fridlevstad socken, numera Karlskrona kommun. Vi hade en häst, sex kor, någon gris, några får och höns. Vi hade även traktor, en BM 10, men mycket av arbetet gjordes med häst. Mycket självhushåll som de flesta småbruk på den tiden. Gårdens inkomster kom från mjölkproduktion, potatis- och äggförsäljning till kunder i närliggande samhället Rödeby och naturligtvis från skogen.
Efter folkskola, realskola med skiftande studieframgång och 2-årig naturvetenskaplig fackskola var det dags för värnplikt vid Kungliga Kustartilleriregementet, KA 2, i Karlskrona som telegrafist och optisk signalist. En vecka efter Militär Utryckning i Civila Kläder påbörjade jag polisutbildningen i Stockholm och jobbade sedan som polis till 1979, först i Stockholm och sedan Karlskrona.
Men den mesta energin och intresset från 16-årsåldern och 12 år framåt var löpträning i form av långdistans. Mycket av vardagsplaneringen styrdes av löpningen. Ett år var tex träningsdosen i genomsnitt lite över 14 mil i veckan och maxdosen för en vecka var 21 mil. Personliga rekord (för den insatte) 9 min 21 sek på 3000 m hinder, 15 min 17 sek på 5000m och 2 tim 40 min på maraton. Tänk om man haft kvar den energin idag, fast å andra sidan tror jag att den träningen har jag haft nytta av genom livet.
Vid återflytten till Blekinge övertog jag jordbruket på föräldragården och upptäckte hur intressant det var med jord och skog. Eftersom det var omöjligt med deltid vid polisen, sa jag upp mig, med avsikten att kunna få återanställning efter något år. Den möjligheten försvann året efter när jag fick diabetes och istället byggde jag ny mjölkladugård för 25 kor.
När jag började med jordbruket var det traktor som gällde, men en gård utan häst existerade inte för mig. Köpte en nordsvensk valack efter Uran som bara var grundinkörd och jag klarade inte av att köra honom. Hösten 1983 läste jag i Land om Peter Andersson och hans nordsvenske Dubb som inte tackade nej till en pris snus! De sysslade med skogskörning i Jämtland och Peter hade gått utbildning på Wången.
Resultatet för min del blev att jag började en 8-veckors skogskörarkurs hos Alf Olofsson på Wången sista dagen i januari 1984. Hemma i Bjälkatorp skötte min fru vår 3-åriga Anna, 2-månaders Bodil och 25 mjölkkor tillsammans med en ”Ams-anställd”. Det var nog tuffare än jag ville inse.
Wångenkursen ändrade mycket i mitt liv, liksom
Wången gjort för många andra. Efter kursen startades Skogsfolket
ihop med en kompanjon, vi utförde främst 1:a gallring med hästkörning
och sommartid mycket röjning. Efter två år med fulltid i skogen,
och mjölkning och jordbruket på övrig tid dvs. kvällar,
mornar och helger, såldes korna.
1988 frågade Alf på Wången om jag var intresserad av instruktörsjobb.
Det resulterade i att Bjälkatorp hyrdes ut och hela familjen flyttade till
Alsen i Jämtland och ett intressant jobb med kurserna och hästskötsel.
I samband med nedläggningen av brukshästverksamheten på Wången 1996 flyttade jag och min nya familj tillbaka till Bjälkatorp. De följande åren sysslade Jenny och jag med skogsentreprenad, griplastarvagn för parhästar, gallringshuggning och inkörning. Pga min diabetes råkade jag ut för en olycka som gav bestående skador på höger ben vilket gör att jag inte kan jobba professionellt i skogen. Vi sökte då något annat och det blev gårdsbrukare på friluftsmuseumet Kulturens Östarp från den 1 december 1999.
Med vänliga hälsningar
Lars-Göran