Vilken spännande höst vår förening har att se fram emot
. Vår unika kuskutbildning drar igång med 12 mycket motiverade elever.
Dock är det trist för de som inte kom med denna gång, men vi
bearbetar Skolverket för nya kursstarter. Skall bli spännande att
följa utbildningen och det känns priviligerat att få vara med
på ett hörn och utforma verksamheten. Vi har alla en angelägen
uppgift att få brukshäst verksamheten mer accepterad i vårt
moderna samhälle. Både i professionellt arbete och som hobby, både
på landsbygden och i tätorter. Bästa sättet att bli accepterade
är att vårt arbete med hästarna är seriöst och välordnat.
Väl skötta och hanterade hästar, rätt selade och med omtanke
om hästar och omgivning ger alltid ett positivt bemötande. Grunden
i detta är kursverksamheten, från helgkurser till kuskutbildningen
på 60 veckor. Ett fönster utåt är också tävlingsverksamheten
med brukshästar. Vi avser att fortlöpande i Moderna Hästkrafter
informera om de olika tävlingsgrenarna, plöjning, skogskörning,
ridning och körning med häst och vagn. Den sistnämnda finns dessutom
i ponny-klass. Våra brukstävlingar är dessutom ett föredöme
i genushänseende, kvinnliga och manliga tävlande deltager på
lika villkor!
Förhoppningsvis får vi någon forskare
att söka tillgängliga pengar till något projekt. Det finns flera
tänkbara områden. Själv ser jag just nu främst två
projekt. Första är att utveckla skogsvagnarna så de blir så
lättdragna som möjligt men samtidigt säkra, hållbara och
lättmanövrerade. Kanske kan våra enkla tester på seminarium
10 fungera som pilotprojekt!
Det andra är utveckling av den markdrivna ackumulerade hydraulkraft som
finns på White Horse-plogar och förställ. Jag är övertygad
om att denna går att vidareutveckla. Tänk att via markdrift kunna
få lite extra drift vid behov. Det är ett plus i kanten att slippa
ta till hjälpmotor, även om det är rätt ibland. Så
länge merparten av arbetet utförs med återvinningsbar, soldriven
dragkraft håller vi oss på rätt sida. Dessutom finns möjligheten
att motorerna drivs med t ex biogas eller kallpressad rapsolja.
När detta läses är valet över och vi vet Djurskyddsmyndighetens vara eller inte vara. Jag hoppas verkligen vi slipper detta enorma detaljstyrande hur än det går i valet. Jag och många med mig vill att helheten med bra hantering och skötsel skall få vara ledstjärnan både för oss djurägare och tillsynsmyndigheter.
På annan plats här i tidningen berättar
jag lite om Hjalmars och min Frankrike-resa. Vår sista etapp,
”genvägen”, skedde på små byvägar. Det var
mycket kuperat, skogsdungar, små oregelbundna åkrar och nästan
uteslutande vallodling och betesmarker. Men det verkade inte vara någon
risk för igenväxning eller förbuskning. Vi såg 7 –
10 nybyggda ladugårdar och ekonomibyggnader dessutom var traktorer och
maskiner nästan uteslutande av senaste årsmodell. De mjölkbesättningar
vi såg ute var i storleksordningen 20 – 40 djur och det stämmer
med storleken på ladugårdarna. Det verkar inte som att vi har samma
jordbruks- glesbygds- regional-politik i fransk och svensk glesbygd. Vi kanske
skulle lasta några hästdragna vagnar med hästgödsel och
köra i kolonn till maktens boningar i Stockholm. Det vore förstås
synd på den ”goa” gödseln att tippa den där!!
Här följer del två av historiken om mig
och min familj.
Vi flyttade till friluftmuseet Kulturens Östarp och varsin halvtidstjänst
(läs lön). Här sköter vi ett levande lantbruk med besättningar
av genbanksdjur och åkerbruk med häst som dragkraft. Gården
är på 44 ha varav 14 ha under hästplog, resten naturbeten och
slåtteräng. Djurbetåndet är 6 -8 nötkreatur av raserna
Vänekor och gammaldags Lågland, några Linderödssvin, 15
Klövsjötackor med bagge och fyra Göingegetter och bock. Av hönsfåglar
har vi Skånegäss, Myskankor, Blommehöns och Åsbohöns.
Numera har vi fem stora arbetshästar och två mindre; nordsvenskar
och ardenner samt gotlandsruss. Därtill naturligtvis ett antal katter (förstår
inte varför det hela tiden kommer nya små…) och en bonn-kanin.
Vi bor på museiområdet och sköter gården helt självständigt. Vi har en egen budget att hålla oss inom och vi strävar efter att bli så självförsörjande som möjligt både till djuren och till familjen. budgetens grund är gårdsstödjet och miljöersättningar från EU. När gårdarna drevs ”på riktigt” för 70 – 100 år sedan fanns här över tio verksamma inom lantbruket. Nu är det Jenny och jag, med varsin halvtid och Klaus på bidragsgrundad heltid. Det är här försöken till effektivare hästkörning och metoder passar in. Tyvärr finns inte ekonomi för inköp av moderna hästförställ och dylikt men vi jobbar långsiktigt med lågbudget-varianten och hemmabyggen (se vår självlastarvagn). Odlingarna sker till stor del med äldre sorter och det är intressant att se hur väl genbanksdjuren och de äldre sorterna hör ihop. Gården drivs helt ekologiskt och åkerbruket är KRAV-godkänt. Våra privata inkomster är i minsta laget, men vi håller kvälls och helgkurser i körning och har ännu så länge hållit näsan över vattnet.
Vi har också fyra ”barnbidragsenheter” inom familjen. Det är Hjalmar 10 år, Märta 8 år, Elsa och Alma som i oktober blir 2 år. Rent ekonomiskt tror jag slutresultaten är röda siffror, men som helhet är det positivt, mycket positivt. Det är fascinerande att se barnens engagemang och intresse för hästar, ponnier och övriga djur. Även om Elsa och Alma aldrig glömmer när gåskarlen nöp Elsa i ryggen.
Lars-Göran.•
Med vänliga hälsningar
Lars-Göran