FRÅN STALLGÖDSELSPRIDARE TILL MULLSKOPA

Text av Lars-Göran Göransson

Denna gång ämnar jag redogöra för redskap och maskiner i den ordning man vanligtvis använder dem under året. Alla bilder är hämtade ur Arvika-Verkens försäljningskatalog från 1948. Från förstauppslaget i katalogen är följande text hämtad: ”Från och med ingången av detta år sker en omläggning av distributionen av Arvika-Verkens välkända Radix- och Vikingmaskiner. Dessa sedan gammalt goda radsånings-, slåtter- och skördemaskiner –som nu blivit ännu bättre – kommer hädanefter att försäljas direkt av oss till jordbrukarna genom landets järn- och maskinhandlare under namnet Radix och Triumf. Viking-namnet har sålunda ersatts med vårt inreg. Varumärke Triumf. I övrigt omfattar vår kollektion ett urval av såväl vid egna som vid övriga ledande industrier tillverkade redskap och maskiner för jordbrukets behov.”

ARVIKAVERKEN

Är man intresserad av gamla jordbruksmaskiner stöter man ständigt på namnet Arvika-Verken, så därför lite historia: 1885 startade P AAndersson en verkstad i Arvika för reparationer och tillverkning av bl a hackelseverk. År 1899 ändrades firman, som då hette P Andersson & Co Mekaniska Verkstad, till aktiebolag och namnet AB Arvika Verkstäder senare ändrat till Arvika-Verken. Från början av 1890-talet blev den snabbt tilltagande produktionen huvudsakligen slåttermaskiner och senare även plogar, gödselspridare, såmaskiner, skördemaskiner samt potatis- och sockerbetsupptagare. Tidvis har Arvika-Verken ingått i olika koncerner bl a med Thermaenius, Valla och F W Haker & Co i Skurup samt Kullberg & Co, Katrineholm. 1955 flyttades huvudkontoret till Katrineholm och 1959 ändrades namnet till Arvika-Termaenius AB. Man blev uppköpta av Volvo 1960 och därefter flyttades tillverkningen till Skurups-Verken.

STALLGÖDSELSPRIDARE

Långt tillbaka var det vanligt att man körde och lade upp små högar när det var fruset och man kunde använda kälkfordon. Sedan spred man gödseln med grep allt eftersom man plöjde på våren. Själv gör jag så med en del av stallgödseln. Lastar direkt i häststallet i en enaxlad tippkärra och tippar sedan lasset i en hög på åkern som skall vårplöjas. Vid plöjningen, jag växelplöjer, sprider jag högarna allt eftersom jag kommer i närheten av dem. Det är tidsbesparande och gödseln blir mycket snabbt nerplöjd och arbetet blir omväxlande. Hästarna får regelbundna raster och spridningen blir för mig inte så betungande. Det är godkänt enligt EU-reglerna: att lägga tillfälliga högar är godkänt och gödseln blir nerplöjd inom anbefalld tid. Först på 1900-talet började särskilda gödselspridare användas. Det var en vagn eller kärra med en ändlös rörlig matta som botten, vilken förde gödseln bakåt till en roterande spridarvals som spred gödseln bakåt. Stallgödselspridare för häst blev aldrig allmänt förekommande på gårdarna.

KONSTGÖDSELSPRIDARE

Redan på 1800-talet började man använda konstgödselspridare, det var viktigt att den dyra gödningen fördelades jämt. Det finns flera olika utmatningssystem men de brukar vara mer eller mindre lämpliga att sprida torr kalk med.

GÖDSELVATTENTUNNOR

Välbehållna tjärade urintunnor av trä går fortfarande att finna. Spridningen är vindkänslig och spridningsbredden blir bara vagnsbred med den skålade tungan.

RADSÅNINGSMASKINER

Fram till slutet av 1800-talet såddes i sort sett allt utsäde för hand men intresset för såmaskiner ökade snabbt. Flera svenska och utländska tillverkare presenterade sig på marknaden och flera olika utmatningssystem fanns att välja på. Utmatningen placerades, vad jag har funnit, alltid i sålådans botten. Den kunde bestå av en roterande vals med fördjupningar, roterande skopor, tandade valsar som kunde bytas för att passa små- eller storkornigt utsäde och räfflade valsar. Det var såmaskinens hjul som drev utmatningen och på de flesta maskinerna fick man byta kugghjul för att ändra utmatningsmängden. På maskiner med räfflade valsar kunde dessa skjutas i sidled och därmed ändra utmatningsmängden. Flera maskiner fick med tiden tämligen avancerade kugghjulsväxellådor eller så kallade tallriksväxlar för enkel omställning mellan stora utmatningsmängder. Från utmatningen föll utsädet ner i teleskop- eller spiralrör som slutade i billar. Även billarnas utformning var olika och man kunde på många maskiner välja mellan släpbillar, så kallade engelska, eller raka billar, så kallade amerikanska. Det påstås att i södra Sveriges slättbygder användes mest släpbillar och i övrigt mest raka billar. Av en del tillverkare fanns även skivbillar att välja men de maskinerna är väldigt ovanliga.

Jag har lyckats få tag på en och är mycket nöjd med den. Fördelen är att mossjorden vi brukar inte behöver vara helt torr, jag kan så även när det är fuktigt. Vid vallbrott med mycket grästovor blir det inga stopp i utmatningen, skivbillarna rullar bara över tovorna. Nackdelen är att billarna är ställbart tryckbelastade så det är lätt att få utsädet för djupt. På senare år har intresset för skivbillar ökat något för att man med traktor och skivbillar kan köra fortare! Det krävs skicklighet av kusken vid sådd med radsåmaskin. Kör man för nära föregående sådrag blir det dubbelsått och det är bara till nackdel. Kör man för långt ifrån blir det en mista som blir en ogräshärd.Vafrid Larsson skriver i sin bok EN SKÅNEBONDE följande ”De flesta skaffade sig under nittio-talet maskiner som sådde säden i rader och myllade ner den till bestämt djup. Här var konsten att köra rakt och ej lämna mistor. Det fordrades av störsdtdrängen att kunna sköta en sådan maskin. Lämnade han mistor fick han hela sommaren skämmas för dem”.

Det fanns även förställ att välja på vilket innebär en extra, styrbar axel framför maskinen så att ingen vikt från maskinen ligger på hästen (hästarna). Förstället innebär också att det är lättare att styra exakt, vilket blev populärt i betodlingen eftersom det underlättade radhackningen. Flera såmaskiner var utrustade med avancerade utmatningssystem som tillät stora variationer i såväl utsädesmängd som storlek på korn.

GRÄSFRÖSÅNINGSMASKINER

Vid sådd av gräsfrö sker detta vanligen och lämpligast året före hö- eller ensilageskörd i en vårsådd av spannmål. Gräsfröer är små och har lång etableringstid och behöver en skyddsgröda första året. En huvudregel är att så många millimeter långt ett korn är så många centimeter djupt ska det vid sådden för att ha störst chans att gro och bli en planta. Det vanligaste är att man väljer mellan tre olika insåningsmetoder. Antingen gör man insådden i samband med skyddsgrödans sådd eller när skyddsgrödan har kommit upp max 10 cm. Vid första metoden kan man blanda gräsfröet tillsammans med skyddsgrödan men då riskerar gräsfröet att myllas för djupt. Andra metoden är att för hand eller med gräsfrösåmaskin göra sådden med gräsfrö direkt före skyddsgrödans sådd och sedan sker myllningen vid skyddsgrödans sådd och efterföljande vältning. Att tänka på vid all ”öppen” sådd av gräsfrö är att fröet är väldigt lätt och driver iväg även av mycket svag vind varför denna sådd ofta är lämplig att göra vid mycket tidig morgonstund. Gräsfrösåningsmaskinen kunde antingen monteras på radsåmaskinen eller köras över fältet som en skottkärra, det finns även mycket breda med skaklar, men de är ovanliga. Väljer man att göra insådden i uppkommen skyddsgröda gör man insådden antingen för hand eller med gräsfrösåningsmaskin varefter man harvar med lätt ogräsharv och därefter vältar.

VÄLTAR

Det finns flera olika anledningar att använda vält i jordbruket. Trycka till jorden för att behålla markfukten, trycka ner stenar för att underlätta skördearbetet, krossa jordkokor före sådd, trycka till nyplöjda plogtiltor, packa så att nysått utsäde gror bättre och bryta eventuell skorpa för att underlätta groddens uppkomst. Under 1700-talet gjorde bonden sin egen slätvält av en rund trästock, ofta kallad bult eller kubb, som rullande kunde dras över sådden. I England användes ibland stora fårflockar som drevs fram och tillbaka över det nysådda fältet och som med sitt trampande ”vältade” fältet. En bit in på 1900-talet blev cambridgevälten vanlig och har sedan varit den mest förekommande.

POTATISSÄTTNINGSMASKINER

Vid potatisodling för det egna hushållet är det gamla hederliga årdret ett mycket braredskap. Årdret kan användas vid sättning, tillsammans med en lätt ogräsharv vid ogräsbekämpning, kupning och slutligen vid upptagningen. Potatissättningsmaskiner är inte så lätta att hitta och det är liksom vid körning med radsåmaskin lättare att köra parallellt om man har en maskin med förställ. Maskinernas utmatning utgörs antingen av ett ändlöst band med skopor som i potatisbehållaren ”gräver” med sig en potatis som sedan faller ned i en av maskinen plöjd fåra som därefter höljes av två tallrikar. Den andra typen av utmatning har gripverktyg som i behållaren griper tag i en potatis för att sedan släppa mer den i fåran. Båda typerna av maskinen är ganska omilda i sin behadling av potatisen i behållaren varför de inte är att rekommendera vid förgrodd potatis. Båda kräver också en viss passning i arbetet för de kan missa att fånga en potatis som medför en mista eller kan ta med sig två eller till och med tre potatisar, vilket ej är önskvärt.

POTATISODLINGSREDSKAP

Redan i slutet av 1800-talet försökte man göra potatissättningen mer rationell genom att konstruera en hålupptagare. På ett hjul monterades 4-5 st ”spadar” som vid sin framrullande rörelse grävde hål i marken, sedan kunde man gå och sätta potatis utan att behöva böja sig.

Ett intressant redskap gjordes på 1940talet av Kullberg & Co, Katrineholm och i Valla. Ett universalredskap som med olika utrustning kan användas både för hålupptagning, myllning, hackning och kupning. Tyvärr blev inte dessa hålupptagare vanliga . Sådana rullar för hålupptagning har jag funnit på en liten traktormaskin i Bayern som jag med smärre justeringar monterat på en hästhacka av modell Excelsior från Lilla Harrie. De fungerar utmärkt och särskilt vid förgrodd potatis.

HÄSTHACKOR

Under senare halvan av 1800-talet ökade odlingen av foderrotfrukter och då uppstod ett behov av att med hästens hjälp kunna bekämpa ogräset. De första var enradiga och hade normalt ett stödhjul framtill och en ram med monterade knivar som bearbetade jorden. För att få rätt arbetsbredd kunde antingen ramens bredd justeras eller knivarna flyttas. Men med den ökade odlingen av sockerbetor ökade också kraven på effektiva hackor som klarade två eller flera rader. Dessa gick på hjul och hade individuellt upphängda armar med fjäderbelastning för att få följsamhet mot marken och särskild hävstång med reglerbar inställning för arbetsdjupet. På armarna kunde monteras knivar, gåsskär och skydd-srullar. Skyddsrullar användes vid första körningen, när plantorna var små, för att jorden vid bearbetningen inte skulle falla över plantorna. Hela upphängningen med armarna var styrbart i sidled för precisionsstyrning och det behövs. Hur noga man än sått enradigt går det ej att använda tvåradig hacka. Med flerradig hacka måste man hålla sig inom bredden från ett sådrag av såmaskinen!

Tvåradiga hackor är inte helt lätt att hitta, men enradiga finns det gott om. Vi använder enradig hacka i stor utsträckning bland annat har vi en med breddjustering där vi kan montera”plogvingar” på sidorna så vi kan kupa potatisen även med en meters radavstånd. Anledningen till detta stora avstånd är vårt problem med bladmögel och jag tror att kommer vind och sol åt att torka bladverket snabbare kanske angreppet kan fördröjas.

Ofta drar man sig för att köra i radodling vid högt uppkommen gröda för att svängeln skadar grödan. Vid ett besök i södra Tyskland i juni såg jag en svängel som bara var 35 cm lång och bonden berättade att den användes vid högt uppkommen gröda i radhackning. När jag kom hem tillverkades en svängel utan utstickande, aggressiva delar; i stället för militärdraglinor med kätting – krok koppling vid svängeln, offrades ett par spännband som skruvades i en kort svängel av trä. Provkörningen skedde i högt uppkommen potatis med radavstånd 70 cm och med en ardenner. Det gick mycket bra och det var inte trångt för hästens bakben och han är ingen perfekt radodlingshäst med smalt mellan bakfötterna.

Enradiga radhackor är väl värda att bevara och de tar inte så stor plats. Med mindre antal knivar – gåsskär är de ett lämpligt redskap även till mindre ponnier och i trädgårdslandet. Vi har använt radhacka utrustad med ett gåsskär och en av våra minishettisar som dragare. Det fungerade utmärkt, men det kan behövas munkorg, små dragare har väldigt nära till den ”gröna magneten”.

POTATISUPPTAGARE.

Metoden med årderkörning vid upptagningen var arbetskrävande och mest lämpad för husbehovsodlingen. En bit in på 1900-talet blev det allt vanligare med potatisupptagare och i stort sett alla är olika modeller av kasthjulsmaskiner. I jorden under potatisen skär en stor bill loss potatis och jord som kastas åt sidan av roterande gafflar. På sidan av maskinen kan monteras ett löst hängande galler eller dukför att hålla potatisen mer samlad för lättare plockning. Ännu bättre är en rullande trumma av gallertyp som släpper igenom jord och får potatisen att rulla tillbaka och lägga sig i en sträng. Dessa kasthjulsmaskiner är ganska aggressiva mot potatisen och därför konstruerades en maskin med roterande grepar som under hela rotationenbehåller samma vinkel mot marken. Denna maskin tillverkades av Överum på 1920-talet och gavs det passande namnet Up To Date. Vi är lyckliga ägare till en sådan med sidomonterad gallerkorg som får tjänstgöra varje höst med gott resultat.

MULLSKOPA

I Lantmannens Bok, band III, från 1947, skriver docent Gunnar Ringborg ”Mullskopa är ett häst- eller traktordraget redskap som användes vid förflyttning kortaresträckor av lös jord, t.ex. vid utkörning av jordsträngar. Äldre mullskopor gjordes av trä. Numera tillverkas de av stålplåt.” Störst betydelse hade mullskopan vid fyllningen av gropar vid stenbrytning och dikesgravar vid täckdikning.

ÖVERUMS BRUK

Avslutningsvis lite historia om Överums Bruk som anlades 1655 av valloner och som från början var masugn och stångjärnssmedja och senare även kanongjuteri. Från 1800-talets början upphörde kanontillverkningen och man tillverkade bland annat husgeråd istället. På 1850-talet skedde en stor förändring, då man började tillverka jordbruksmaskiner, särskilt plogar. I början kopierade man utländska men efter hand gjorde man egna modeller. Hästplogar tillverkades från 1850 till 1959 varav modell 9 tillverkades i över 100 000 exemplar. Överums export var omfattande och till exempelden 18 februari 1926 lämnade ett tåg Överum med 50 vagnar och varje vagn var lastad med 50 plogar = 2 500 plogar, troligen en leverans till Ryssland.

Intressanta årtal vid Överums Bruk.

1662 Export av 462 kanoner

1722 Dålig vinter. Sjöar och myrar fryser inte. Malm och kol kan inte transporteras.

1850 Verkmästare C P Spångberg, Överumsplogens skapare, anställs.

1872 Tillverkning av 5 600 plogar.

1896 Brukets kapacitet 15 000 plogar per år. Export till Ryssland, Finland, Spanien,Sydamerika, Afrika och Ostindien.

1926 Första traktorplogen tillverkas.

1972 Electroluxkoncernen ny ägare.

1998 Danska Kongskildekoncernen ny ägare. Numera tillverkas plogar, såmaskiner och konstgödselspridare.